Den enda sanningen

Idag gick jag upp svintidigt, alltså kl halv 6. Kanske är vardag för vissa men inte för mig. Jag har nämligen svårt att acceptera om jag behöver gå upp tidigare än halv 7. Hur som helst kom daddylicious och hämtade mig och vi åkte iväg till Liiiidinggö ishall. På schemat för dagen stod alltså tränarkurs och vi började med ett ispass med lite målvakts och skridskoövningar. Efter det åkte vi till Bosön och fikade och hade sedan lite målvaktsteori. Därefter hade vi en föreläsning käkade vi lunch och hade sen en föreläsning om ledarskap. Dagen avslutades sen med information om skydd och säkerhet på isen.

Nu är jag svintrött och vill gärna gå och lägga mig men ett par revbenspjäll ligger på grillen så det går inte för dig.

I morgon har jag dansexamination kl 10. Vore det inte för den skulle jag på den andra delen av tränarkursen och då skulle jag tekniskt sett behöva gå upp halv 5 eftersom man ska ställa fram klockan i natt. Det hade inte varit okej. Tur att man har en pappa som kan fixa och trixa lite så att jag får gå andra delen av utbildningen i höst :)

Till sist. "Reflektion" ska stavas reflektion och inte reflexion.

Plugga är dagens tema och det är i princip det enda jag har gjort idag. Jag är så irriterad på mig själv för att jag alltid väntar till sista sekund innan jag börjar med mina uppgifter men jag antar att jag behöver press för att kunna press-tera.... Göteborg.... Jag har hela dagen suttit och funderat på hur man kan analysera teaterfreaket Johanna som vill spela teater istället för att läsa bok och svara på frågor som läraren tycker att hon ska göra. Hon kränker även en stackars kille som inte vill spela teater. Man skulle kunna säga att Johanna är en jävla skitunge som bara är besvärlig eller så kan man se det ur Johannas perspektiv. Eller ur andra perspektiv. Jag har sett på situationen ur ett vuxna-vet-bäst-perspektiv som innbär att Johanna just är besvärlig för att hon inte bara gör som läraren säger. Läraren vet ju trots allt vad som är bäst för Johanna och alla andra barn. Jag tänker att det är det perspektivet de flesta lärarna har på elever, om inte när de är nyexade så i alla fall när de har några år inom yrket. Rätt hemskt att man säger att Du vet inte vad Du behöver men det vet jag för jag är mycket bättre än Dig. Men så är väl egentligen hela samhället uppbyggt.

Hur som helst.. många perspektiv ska det bli tyvärr men några har jag fått ned i alla fall. Frågan är bara om A-M G tycker att min begreppsbeskrivning och analys är tillräcklig. Annars blir det till att ordbajs ännu mer och dra ännu mer långsökta kopplingar mellan Johanna och kurslitteraturen. Freudan kanske jag kan ta med och skriva att Johanna inte fick tillräcklig tillfredställelse i den orala fasen eftersom hon nu biter på naglarna. Freud är förövrig ganska rolig att läsa om, eller egentligen inte han men de begrepp han använder. Han menar till exempel att en person kan vara analt utåtagerande. Jag vet inte hur det är med er men jag får skojiga och lite halväckliga bilder som poppar upp i hjärnan. Hahaha analt utåtagerande, vafan?

Idag är jag glad för att jag och Nina har varit tillsammans i tre år. Heja oss :D

Egentligen skriver jag det här nu för att jag ska försöka att sluta vara arg. Jag skickade nyss ett argt brev till universitetet och kom då att tänka på hur dåliga många är på att skriva korrekt svenska. (Jag stavar som en kratta ibland och det är jag medveten om men jag har i alla fall koll på gramatiken, oftast)

1. Särskrivning (inte sär skrivning). Man kan inte dela på ord som hänger ihop för då kan de få en helt annan betydelse. T.ex. : Sjuk sköterska. En sjuk sköterska är väl knappas någon man vill ska ta hand om en däremot känner man nog mer tillit till en sjuksköterska.
Det heter liksom jättekul, köttbulle, kattröv och universitetsjävel, inte jätte kul, kött bulle, katt röv och universitets jävel.

2. De och dem. När man pratar säger man "dom" och det bärjar bli accepterat att skriva dom också men egentligen ska man använda de och dem. De eller Dem är inte enskilt samma som dom fast på skriv språk och ska därför inte alltid användas. T.ex.: De skrev att argt mail till Bettan på UTEP. Bettan kommer dock inte att svara på Dem.
Om man är osäker på om det ska vara de eller dem och man är någolunda bra på engelska kan man tänka såhär: Om jag ska säga detta på engelska skulle jag då säga they eller them? They/them wrote an angry e-mail to Bettan at UTEP. She will not answer they/them though. They wrote och answer them är ju det korrekta. Alltså, "De" motsvarar "They" och Dem motsvarar "Them".
Detta är dock som sagt hur man skriver, inte hur man pratar. Har man ett föredrag eller en redovisning ska man inte säga de och dem utan då talar man och använder sig av talspråkets "dom".

3. Meningsbyggnadsfel och satsradningar. Enligt min svensklärare på gymnasiet är detta två gramatiska dödssynder som under inga omständigheter får begås ostraffade.
En riktig mening består alltid av en huvudsats. Det innebär att den ska innehålla några speciella delar som jag inte kommer ihåg vad de heter och så är det någonting med ordföljden. Jag tycker att det är lättare att tänka såhär: Säger det jag skrivit mellan två punkter någonting? T.ex.: Jag är grinig. Det är en huvudsats för den betyder någonting. Jämför det med:"Men det skiter universitetet i." Det säger ingenting när det står själv för vad är det universitetet skiter i? Vill man skriva detta måste man binda ihop påståendena eller formulera sig på ett annat sätt. Binder man ihop dem blir det så här: Jag är grinig men det skiter universitetet i. Det understrukna är huvudsatsen och det andra blir en bisats. Stoppar man ihop en bisats med en huvudsat så blir det en riktig mening men man kan in ha en massa fristående bisatser i en text. Meningsbyggnadsfel blir det alltså om meningen inte är korrekt uppbyggd.
Satsradning är när man binder ihop två huvudsatser med ett kommatecken som om det ena vore en bisats. T.ex.: Jag är arg, universitetet suger. Det är två huvudsatser i samma mening som skiljs åt av ett kommatecken vilket är big no no. Vill jag få fram budskapet korrekt måste jag stoppa in ett od som binder samman satserna. T.ex.: Jag är arg och/för att/men universitetet suger. Sen får man ju välja vilket sammanbindande ord som passar bäst i sammanhanget.

4. Att referera. Detta måste man egentligen alltid göra om man påstår något. T.ex: "Freud hade en ganska pessimisktisk grundsyn på människan". Om jag påstår detta måste jag ha belägg för det för att det ska kunna ses som vetenskapligt och då måste jag referera. De vanligaste (tror jag) sätten att referera på kallas Harvard- och Oxfordsystemet. I Harvardsystemet använder man sig av parenteser i texten när man för sina referenser och med ovanstående mening skulle det se ut såhär: Freuds hade en ganska pessimistisk grundsyn på människan. (Hwang & Nilsson, 2003) Eller så här: Hwang och Nilsson (2003) skriver att Freud har en ganska pessimistisk grundsyn på människan. När man referera så här skriver man namnen på författarna och bokens utgivningsår. På så vis hänvisar jag till att det jag påstår kan styrkas i Hwang och Nilssons bok som är utgiven 2003.
I Oxfordsystemet använder man sig av fotnoter istället för parenteser och påståendet skulle då se ut så här: Freud har en ganska pesimistisk grundsyn på människan [1]

[1] Hwang, P & Nilsson, B (2003). Utvecklingspsykologi. Stockholm: Natur och Kultur. s. 34

Skullt detta skrivas i ett word dokument skulle fotnoten vara en liten siffra snett ovanför texten (som när man skriver att något är upphöjt i något) och inte som en vanlig siffra i [].

Om man refererar till samma källa två gånger i rad ska man inte skriva om hela referensen utan då skriver man bara "Ibid." och ett eventuellt sidnummer.

Hänvisar man till ett citat måste det skrivas ned ordagrant (alltså även eventuella felstavningar) och sidnummer måste anges oavsett vilket referenssystem man använder.

Refererar man i texter måste man alltid ha en källförteckning och källorna ser lite olika ut beroende på om det är antologier, webplatser, tidsskrifter ect. Orkar inte skriva hur de ska se ut men det finns böcker om detta som man kan skaffa sig om man känner för det. T.ex. Att skriva för att lära av Dhyste och Svenska skrivregler av Språkrådet.

Alla refererar olika och ni har säkert träffat på dem som använt samma referenssystem som jag visat här ovanför på ett annat sätt och jag säger inte att det är just så här som det ska vara för det står verkligen olika över allt men så som jag visat kan det se ut.

5. Talspråk i allmänhet. Man ska inte skriva talspråk. När man skriver heter det inte våran, erat, hanses, domses (två ord som kanske inte är så vanliga i Sthlm) o.s.v. utan vår, ert, hans och deras.


Hoppas någon kanske får ut något av att läsa det här. Hur som helst har det i alla fall fått mig att tänka lite mindre på det dumma universitetet.