Sanningen om lite olika saker
Sanningen om att jag är lite besviken
När jag började skriva på den här bloggen så var det ett lamt försök att bli bloggare som tjänar pengar (egentligen inte men det hade ju varit trevligt om det blev så). Problemet är väl dock att folk inte är intresserade av en blogg som aldrig uppdateras. Jag skulle gärna uppdatera hela tiden men det är så jäkla jobbigt, ja jag tycker faktiskt att det är jobbigt att skrva in hela min mailadress och mitt lösenord och sen klicka ett par gågner innan jag börjar skriva. Efter det, prblem nummer 2, vad fan ska man skriva? Visserligen skulle jag kunna skriva vad alla andra skriver, vad jag har gjort idag, vad jag har på mig och vart jag har köpt det..... men hur jävla intressant är det om man inte är superhjälte (mitt drömjobb). (En annan dröm är att få säga "See you in court" till nån lite sådär överlägset.) Vore ju jävligt coot att kunna skriva att man har räddat en hel stad eller åt minstone nån stackars kvinna i nöd och sen berätta vilken färg man har på trikåerna och hur de känns mog huden när man flyger bland skurkar och skyskrapor. Men tyvärr så är jag ingen superhjälte, egentligen nog inte ens en vanlig hjälte... så hur intressant kan det vara.
Idag vaknade jag efter tio, klev ner och käkade frukost, fastnade framför tvn och sitter där än. Det enda bra jag gjort idag är att jag var ute med hunden lite grann och sökte ett jobb. Resten av dan ska jag troligen inte heller göra nånting fast jag borde plugga. Intrigued? Misstänkte det.
Sanningen om att jag gärna skulle vara 15 igen
Don't get me wrong, mina tonår var nog lika...hmm... som typ alla andras tonår med ångest, dassigt självförtroende,"meningslösa" problem och allt det där andra men jag gillade det ändå. (Min hund pruttade just på mig) Man behövde inte bry sig om speciellt mycket, skolanarbetet var egentligen inte speciellt jobbigt, man kunde sitta hur man ville på bussen utan att folk på allvar ifrågasatte en, möjligen suckade de bara över att "dagens ungdom inte kan sitta ordentligt". Man behövde inte ta nåt ansvar för det fanns alltid nån annan som gjorde det åt en... så brutalt jävla skönt. I nian lekte jag James Bond typ hela tiden i skolan och även om ingen annan kanske tyckte det (mest troligt)så var jag kung på högstadiet. Skulle det vara möjligt skulle ja definitivt ta chansen att gå om högstadiet igen och göra samma dumma misstag och kanske några fler.
Sanningen om "inte bara kompisar"
Om man säger att "vi är inte bara/mer än kompisar" så betyder det typ automatiskt att man ligger eller myser eller på något sätt har mer "fysiska förmåner" än vad vanliga kompisar har. Men vafan, jag är mer än bara kompis med min syster till exempel, och inte på det olagliga sättet, vi är familj och det är väl också mer ärn bara kompisar. Om man har nån som verkligen är en förebild för en så kan väl det också vara mer än bara kompisar? Våra uttryck bör revideras.
Sanningen om att jag saknar mina gamla vänner
Jag saknar mina vänner från högstadiet, från laget i västerhaninge, från fat camp (hahahaha ja jag har varit på fat camp), från mb, från segeltorp förra gågnen jag spelade där, från furudal, från gymnasiet och från idrottskurserna. Kom tillbaks!
När jag började skriva på den här bloggen så var det ett lamt försök att bli bloggare som tjänar pengar (egentligen inte men det hade ju varit trevligt om det blev så). Problemet är väl dock att folk inte är intresserade av en blogg som aldrig uppdateras. Jag skulle gärna uppdatera hela tiden men det är så jäkla jobbigt, ja jag tycker faktiskt att det är jobbigt att skrva in hela min mailadress och mitt lösenord och sen klicka ett par gågner innan jag börjar skriva. Efter det, prblem nummer 2, vad fan ska man skriva? Visserligen skulle jag kunna skriva vad alla andra skriver, vad jag har gjort idag, vad jag har på mig och vart jag har köpt det..... men hur jävla intressant är det om man inte är superhjälte (mitt drömjobb). (En annan dröm är att få säga "See you in court" till nån lite sådär överlägset.) Vore ju jävligt coot att kunna skriva att man har räddat en hel stad eller åt minstone nån stackars kvinna i nöd och sen berätta vilken färg man har på trikåerna och hur de känns mog huden när man flyger bland skurkar och skyskrapor. Men tyvärr så är jag ingen superhjälte, egentligen nog inte ens en vanlig hjälte... så hur intressant kan det vara.
Idag vaknade jag efter tio, klev ner och käkade frukost, fastnade framför tvn och sitter där än. Det enda bra jag gjort idag är att jag var ute med hunden lite grann och sökte ett jobb. Resten av dan ska jag troligen inte heller göra nånting fast jag borde plugga. Intrigued? Misstänkte det.
Sanningen om att jag gärna skulle vara 15 igen
Don't get me wrong, mina tonår var nog lika...hmm... som typ alla andras tonår med ångest, dassigt självförtroende,"meningslösa" problem och allt det där andra men jag gillade det ändå. (Min hund pruttade just på mig) Man behövde inte bry sig om speciellt mycket, skolanarbetet var egentligen inte speciellt jobbigt, man kunde sitta hur man ville på bussen utan att folk på allvar ifrågasatte en, möjligen suckade de bara över att "dagens ungdom inte kan sitta ordentligt". Man behövde inte ta nåt ansvar för det fanns alltid nån annan som gjorde det åt en... så brutalt jävla skönt. I nian lekte jag James Bond typ hela tiden i skolan och även om ingen annan kanske tyckte det (mest troligt)så var jag kung på högstadiet. Skulle det vara möjligt skulle ja definitivt ta chansen att gå om högstadiet igen och göra samma dumma misstag och kanske några fler.
Sanningen om "inte bara kompisar"
Om man säger att "vi är inte bara/mer än kompisar" så betyder det typ automatiskt att man ligger eller myser eller på något sätt har mer "fysiska förmåner" än vad vanliga kompisar har. Men vafan, jag är mer än bara kompis med min syster till exempel, och inte på det olagliga sättet, vi är familj och det är väl också mer ärn bara kompisar. Om man har nån som verkligen är en förebild för en så kan väl det också vara mer än bara kompisar? Våra uttryck bör revideras.
Sanningen om att jag saknar mina gamla vänner
Jag saknar mina vänner från högstadiet, från laget i västerhaninge, från fat camp (hahahaha ja jag har varit på fat camp), från mb, från segeltorp förra gågnen jag spelade där, från furudal, från gymnasiet och från idrottskurserna. Kom tillbaks!
Kommentarer
Trackback
