Den enda sanningen

Egentligen skriver jag det här nu för att jag ska försöka att sluta vara arg. Jag skickade nyss ett argt brev till universitetet och kom då att tänka på hur dåliga många är på att skriva korrekt svenska. (Jag stavar som en kratta ibland och det är jag medveten om men jag har i alla fall koll på gramatiken, oftast)

1. Särskrivning (inte sär skrivning). Man kan inte dela på ord som hänger ihop för då kan de få en helt annan betydelse. T.ex. : Sjuk sköterska. En sjuk sköterska är väl knappas någon man vill ska ta hand om en däremot känner man nog mer tillit till en sjuksköterska.
Det heter liksom jättekul, köttbulle, kattröv och universitetsjävel, inte jätte kul, kött bulle, katt röv och universitets jävel.

2. De och dem. När man pratar säger man "dom" och det bärjar bli accepterat att skriva dom också men egentligen ska man använda de och dem. De eller Dem är inte enskilt samma som dom fast på skriv språk och ska därför inte alltid användas. T.ex.: De skrev att argt mail till Bettan på UTEP. Bettan kommer dock inte att svara på Dem.
Om man är osäker på om det ska vara de eller dem och man är någolunda bra på engelska kan man tänka såhär: Om jag ska säga detta på engelska skulle jag då säga they eller them? They/them wrote an angry e-mail to Bettan at UTEP. She will not answer they/them though. They wrote och answer them är ju det korrekta. Alltså, "De" motsvarar "They" och Dem motsvarar "Them".
Detta är dock som sagt hur man skriver, inte hur man pratar. Har man ett föredrag eller en redovisning ska man inte säga de och dem utan då talar man och använder sig av talspråkets "dom".

3. Meningsbyggnadsfel och satsradningar. Enligt min svensklärare på gymnasiet är detta två gramatiska dödssynder som under inga omständigheter får begås ostraffade.
En riktig mening består alltid av en huvudsats. Det innebär att den ska innehålla några speciella delar som jag inte kommer ihåg vad de heter och så är det någonting med ordföljden. Jag tycker att det är lättare att tänka såhär: Säger det jag skrivit mellan två punkter någonting? T.ex.: Jag är grinig. Det är en huvudsats för den betyder någonting. Jämför det med:"Men det skiter universitetet i." Det säger ingenting när det står själv för vad är det universitetet skiter i? Vill man skriva detta måste man binda ihop påståendena eller formulera sig på ett annat sätt. Binder man ihop dem blir det så här: Jag är grinig men det skiter universitetet i. Det understrukna är huvudsatsen och det andra blir en bisats. Stoppar man ihop en bisats med en huvudsat så blir det en riktig mening men man kan in ha en massa fristående bisatser i en text. Meningsbyggnadsfel blir det alltså om meningen inte är korrekt uppbyggd.
Satsradning är när man binder ihop två huvudsatser med ett kommatecken som om det ena vore en bisats. T.ex.: Jag är arg, universitetet suger. Det är två huvudsatser i samma mening som skiljs åt av ett kommatecken vilket är big no no. Vill jag få fram budskapet korrekt måste jag stoppa in ett od som binder samman satserna. T.ex.: Jag är arg och/för att/men universitetet suger. Sen får man ju välja vilket sammanbindande ord som passar bäst i sammanhanget.

4. Att referera. Detta måste man egentligen alltid göra om man påstår något. T.ex: "Freud hade en ganska pessimisktisk grundsyn på människan". Om jag påstår detta måste jag ha belägg för det för att det ska kunna ses som vetenskapligt och då måste jag referera. De vanligaste (tror jag) sätten att referera på kallas Harvard- och Oxfordsystemet. I Harvardsystemet använder man sig av parenteser i texten när man för sina referenser och med ovanstående mening skulle det se ut såhär: Freuds hade en ganska pessimistisk grundsyn på människan. (Hwang & Nilsson, 2003) Eller så här: Hwang och Nilsson (2003) skriver att Freud har en ganska pessimistisk grundsyn på människan. När man referera så här skriver man namnen på författarna och bokens utgivningsår. På så vis hänvisar jag till att det jag påstår kan styrkas i Hwang och Nilssons bok som är utgiven 2003.
I Oxfordsystemet använder man sig av fotnoter istället för parenteser och påståendet skulle då se ut så här: Freud har en ganska pesimistisk grundsyn på människan [1]

[1] Hwang, P & Nilsson, B (2003). Utvecklingspsykologi. Stockholm: Natur och Kultur. s. 34

Skullt detta skrivas i ett word dokument skulle fotnoten vara en liten siffra snett ovanför texten (som när man skriver att något är upphöjt i något) och inte som en vanlig siffra i [].

Om man refererar till samma källa två gånger i rad ska man inte skriva om hela referensen utan då skriver man bara "Ibid." och ett eventuellt sidnummer.

Hänvisar man till ett citat måste det skrivas ned ordagrant (alltså även eventuella felstavningar) och sidnummer måste anges oavsett vilket referenssystem man använder.

Refererar man i texter måste man alltid ha en källförteckning och källorna ser lite olika ut beroende på om det är antologier, webplatser, tidsskrifter ect. Orkar inte skriva hur de ska se ut men det finns böcker om detta som man kan skaffa sig om man känner för det. T.ex. Att skriva för att lära av Dhyste och Svenska skrivregler av Språkrådet.

Alla refererar olika och ni har säkert träffat på dem som använt samma referenssystem som jag visat här ovanför på ett annat sätt och jag säger inte att det är just så här som det ska vara för det står verkligen olika över allt men så som jag visat kan det se ut.

5. Talspråk i allmänhet. Man ska inte skriva talspråk. När man skriver heter det inte våran, erat, hanses, domses (två ord som kanske inte är så vanliga i Sthlm) o.s.v. utan vår, ert, hans och deras.


Hoppas någon kanske får ut något av att läsa det här. Hur som helst har det i alla fall fått mig att tänka lite mindre på det dumma universitetet.

Hemma på min gata i stan, där bor det en fru... eller egentligen flera fruar med sina män och nån jävel är du i huvet och skyfflar ner en massa snö från taken ner på vår tomt. Inte okej. Idioten kan väl fan skyffla på sin egen tomt?! Detta är dessutom inte det första våra kära grannar gör och jag känner lite att min familj inte är tillräckligt normativa för att bo här egentligen. Men är det krig så är det krig.... snart kommer ni se mig och Robban A på trean när grannarna ledsnat på min hämd............. planerna måste helt klart börja smidas.

Gör en sån här dagens...



T-shirt som jag plötsligt hittade i garderoben. Den har en sjukt trendig röd deofläck under vänstra armen.



Dessa godingar hittade jag i en affär för typ fem år sen. Hål var fett med inne då och jag tycker om hål så jag tänker att om jag har det på mina byxor så blir jag lite re-trend-setter. Notera också strumpan! Det är en bomullssocka av märket www.sportus.com. Älskar den även om den framhäver min kalleankafot (per automatik).



Min huvudbonad! Ja gillar den som fan för den var prisvärd. (En liten parentes, jag blunder inte utan tittar ned. Ville liksom inte att mina ögon skulle dra åt sig all uppmärksamhet från huvudbonaden)

Tyvärr inga accessoarer idag. En fett plane look.